Vi lever i en tid som präglas mycket av konkurrens. Det gäller att få högsta betyg i skolan, att få ett välbetalt arbete och en personlighetsutvecklande fritid. Den sociala omtanken har tappat mark för ett mer individualistiskt, på gränsen till egoistiskt samhällsklimat. Mitt i detta klimat finns en grupp människor som hamnat mellan ”stolarna” i samhällets stödjande funktioner. De är inte tillräckligt friska för att arbeta, men heller inte tillräckligt sjuka för att få sjukpension. Många känner sin värdighet fråntagen dem. De tror inte att de har något värde, eftersom de inte kan tillföra samhället någon arbetsinsats. Denna press på människor är mycket farlig för en samhällsutveckling byggd på en demokrati, där alla människor har ett unikt och lika värde.
Samhället kan aldrig överge sina sjuka
Beräkningar visar att cirka 35 000 människor riskerar att utförsäkras under 2010 på grund av nya regler. Redan vid årsskiftet handlar det om 15 000 personer. Alliansregeringen har nu lagt en proposition om det sista steget i rehabiliteringskedjan. Det är inte utförsäkringen från Försäkringskassan som är det stora problemet. I ett demokratiskt styrt samhälle kommer alltid nya möjligheter som värnar våra sjuka att prövas. En av möjligheterna är ett introduktionsprogram med aktivitetsstöd för dem som har möjlighet att återkomma till arbetsmarknaden trots sjukdom. Om man efter tre månaders introduktion ändå bedöms vara för sjuk för att arbeta får man återgå till sjukpenning. De som då bedöms vara arbetsoförmögna fram till 65 år får sjukersättning.
Alliansregeringen har också överlämnat en lagrådsremiss om vårdgaranti, fast vårdkontakt och förnyad medicinsk bedömning. Vårdgarantin har hittills varit en överenskommelse mellan stat och landsting, men ska nu bli lag. Reglerna görs tydligare och landstingen får en plikt att informera patienterna om vårdgarantin och om alternativa vårdgivare för att få vård i tid.
Förmedla trygghet
De olika turer som presenteras och den tid utredningar tar, gör att många människor känner sig oroliga. En sådan oro förbättrar inte hälsosituationen för den enskilde. Det samhälle vi alla hjälps åt att bygga måste visa generositet mot dem som drabbas av sjukdom. Tillsammans kan vi uppmuntra varandra och låta alla känna sitt egenvärde, även om tiden just nu upplevs turbulent.
